Skogsparkour

Det är onekligen länge sedan jag uppdaterade den här bloggen. Varit dåligt med det trots att Tosca fortsatt vara här regelbundet som vanligt. Har helt enkelt inte blivit av att jag skrivit här. 

Nu tänkte jag dock att det var dags. Det är Toscas födelsedagshelg den här helgen. Fyller man år på en fredag (som hon gjorde igår) så firas födelsedagen hela helgen, inte bara en dag. En helg med roligheter helt enkelt.  

Tosca kom hit i torsdags (förmiddag) och stannar över helgen. Igår fyllde hon som sagt år, fem år! 2024 när Tosca kom hit första "provhelgen" så hade hon precis fyllt tre år. Om nio dagar är det två år sedan den där första övernattningen. Tiden går onekligen fort framåt även om den håller jämn takt egentligen men känslan är att tiden rusar fram. Hur kan det ha gått två år redan? Samtidigt som det känns som att hon alltid varit en del av den här familjen, men ändå är det "bara" två år hon funnits i våra liv. Hundbästis! 

Hur som helst så fyllde hon alltså fem år igår. Det firades. Hon fick en gul stor bläckfisk med fladdriga roliga armar (roliga enligt Tosca). Den har fått veta att den lever kan man säga, jösses vad hon har ruskat om den många gånger. Eftersom den är så pass stor som den är så blir hon snabbare trött av det än när hon ruskar om mindre leksaker, är ändå lite tyngd att ruska om. Flåsig blir hon av det. Perfekt leksak. 10/10 Tosca would recommend. 

 

Vid lunch, när Tosca vanligtvis bara får välling, så fick hon en liten morot att gnaga på efteråt. Det uppskattades. Efter att jag hade jobbat klart för dagen så gav vi oss ut på en långpromenad. Den innehöll en hel del olika moment kan man väl säga. Dels det gamla vanliga som är att jag flera gånger säger "släpp den", "spotta ut", "nej!" och/eller öppnar munnen på henne för att ta ut whatever äckligt hon tagit (eller en pinnbit hon tuggar sönder osv). Hon ville äta hästbajsbuffé - jag var världens sämsta matte som sa nej. Hon ville äta harbajs - åter igen var jag världens sämsta matte som hindrade henne. Hon hävdar att det är naturens chokladknappar till hundar, jag håller inte riktigt med henne gällande den saken. Jag tänkte också efter ett par kilometer att vi skulle ta en liten genväg (.... trodde jag...) genom en större skogsdunge för att komma ut på ett specifikt ställe på andra sidan i Hågaby. Alltså det är ju säkert en genväg egentligen om man har koll på på var man ska svänga lite mer åt höger väl inne i skogen. Var mer så att vi fick gå där det gick att ta sig fram för någon stig att följa fanns det inte. Det blev oerhört offroad helt enkelt. Jag gillar att gå i skogen men det blev lite ansträngande att ducka för grenar, klättra över nedfallna träd (Tosca hoppade över dem), se till att inte få granris rätt i nyllet x gånger och be Tosca vänta så att kopplet inte spänns precis när jag är på väg ner för ett lite högre stenparti (hon hoppade smidigt ner) så att jag dras framåt(ner) av misstag och så vidare. Väljer att kalla detta segment av promenaden för skogsparkour för det var så det kändes när vi tog oss fram förbi, över, runt och under diverse "hinder" där i skogsdungen. Till slut kom vi hur som helst ut på andra sidan, dock inte ens i närheten av där jag tänkt att vi skulle komma ut men äsch, det där gick bra det med. Det blev visserligen en genväg jämfört med om vi bara följt grusvägen men vi hade också bara kunnat ta en stig intill en hage/äng (innan skogsdungen är den) och komma ut på samma ställe som vi kom ut på från skogen.. ÄH! Det blev lite varmt bara efter den strapatsen i skogen. Tosca var flåsig då hon tycker det är lite varmt ute nu med vinterjackanpälsen på när det är 10+. Det tycker jag med i och för sig men anyway.. 

 Vi kunde därifrån ha gått raka vägen hem den kortaste möjliga vägen men så blev det inte utan vi gick till den riktiga skogen istället, är det långpromenad och vi ändå gått så långt så kan vi lika gärna gå lite till. Följde en grusväg upp i skogen så det var inga konstigheter på så sätt förutom att jag fick hejda henne från att gå fram till diverse äckliga diken och vattensamlingar för att dricka. Kände inte riktigt att det var vatten hon borde dricka av även om hon var törstig. Sen kunde vi ha gått på en smal grusväg ut från skogen och hemåt men då tänkte jag (varför försöker jag ens tänka?!) att vi kan gå på en stig som tar oss till andra sidan till en annan smal grusväg. KUL! Tyckte Tosca som gladeligen spatserade rätt igenom gyttjepölar och geggig lera medan jag försökte gå lite på sidan om och halkade fram lite här och där. Med andra ord inte min brightaste idé att gå den vägen. Det finns en liten porlande bäck eller vad man ska kalla den där i skogen vi gick i utkanten av. Den hoppade hon såklart ner i och jag tänkte att jaja, det är inte djupt åtminstone och duscha kommer hon behöva göra ändå när vi kommer hem i och med all lera hon klafsade igenom. Upp ur vattnet och vidare på stigen. Äntligen kom vi ut på en bättre stig som inte var slafsig av lera och kunde ta oss hem. Det gick bra. Eller ja, det beror väl på. Tosca gjorde ett svanhopp ner i ett äckligt vattenfyllt dike eller vad man ska kalla det och jag drog upp henne ackompanjerat med ett "NEJ DRICK INTE AV VATTNET! KLIV UPP NU!". Hon var glad, trots att jag var en partypooper. Får man inte ens bada var man vill på sin födelsedag? (Svar: nej). 

 Det blev en bra promenad på det stora hela och vi var båda helt slut när vi kom hem. Då var det dock dags att använda sista energin till att duscha av ben och mage på henne, med schampo den här gången och inte bara skölja bort smuts med vatten. Det var äckligt mörkbrunt vatten som sköljdes ur så den duschen behövdes kan man lugnt säga. Efter duschen däckade hon tills det var dags för mig att laga mat. Sonen önskade vårrullar med potatisbullar (god kombo) och det styrde jag upp men lagade också lax i ugn som planerat eftersom jag behövde tillaga laxen jag tagit ur frysen. Kokade en halv liten laxfilé i osaltad och okryddat vatten till Tosca medan resten av laxfiléerna tillagades i ugnen. Tosca fick med andra ord lite kokt lax i sin kvällsmat. Mycket nöjd hund! Hon ÄLSKAR fisk. Hon gick tillbaka till matskålen 2-3 gånger för att slicka ur den extra noga, man vet ju aldrig om man missade en smula innan.. Bäst att slicka ur den flera gånger helt enkelt. Med sin vanliga mat slickar hon möjligtvis ur skålen en enda gång efter att ha ätit upp. Fisk i maten? Helt annan historia då.  

Imorse efter morgonpromenaden fick Tosca frukost serverat som vanligt, det var strax före tio och därmed var Tosca pepp på att få mat som vanligt och var säkerligen hungrig. Ställde ner maten och hon gick och luktade på maten och gick sedan därifrån. Ursäkta? Det har aldrig hänt här hos mig förut att hon går ifrån mat, är det något hon värderar högt så är det mat, all mat! Men hon gick iväg. Jag frågade om maten inte duger nu när det inte är lax i den. Hon gick långsamt tillbaka till sin mat och åt långsamt och besviket upp den ändå. Någon fick smak för det goda igår for sure. Äta enbart fisksmakande torrisar istället för det blandat med kokt lax? Förstår ju att hon hellre skulle vilja ha lax i sin mat... Den lilla finsmakaren (som gladeligen också äter bajs och annat äckel ute men okej..). Hon hävdar att det inte är henne det är fel på, det är jag som inte förstått vad som är gott på riktigt. Jag vet inte jag ... 

När vi skulle gå på lunchpromenad idag så tänkte jag att eftersom det är födelsedagshelg och det torkat upp ganska mycket ute så kunde vi gå och leka lite med frisbee på "fältet" nära sonens skola, fältet vi brukar kasta frisbee på. Tosca vet direkt att det är något roligt på gång när jag tar ryggsäck när vi ska gå ut, har frisbeen i den nämligen. Hon går då bredvid mig hela vägen till fältet och kastar blickar mot ryggsäcken väldigt ofta. Hon skulle gärna vilja bära frisbeen redan hemifrån men jag är en tråkig dum matte och tar inte fram den förrän nere vid fältet för hon går upp i varv när man leker med sådant så vill att hon tar det lite lugnt på vägen dit även om hon går och "vaktar" min ryggsäck hela vägen så att hon inte missar om/att jag tar ut frisbeen helt plötsligt. Hon ville inte ens kissa på vägen dit för att hon hade fokus på mig och ryggsäcken, på den nivån är det. Knäppte loss kopplet 50 m från fältet i hopp om att hon skulle gå och kissa. Skulle inte tro det matte! Jag har en frisbee att vänta på! Ungefär så. 

Passade på att ta lite foton på henne innan jag kastade frisbeen första gången för sen blir alla bilder med tunga ute och så vidare så tänkte ligga steget före och ta bilder innan och inte under/efter. Hon var såklart superglad och nöjd över att apportera frisbee. Blev lite olika varianter, dels att hon fick springa och hämta direkt när jag kastade (alltså springa iväg samtidigt som jag kastade), dels sitta kvar tills jag kastat och dels fick hon sitta på ett ställe och så gick jag iväg kanske 15 meter och kastade frisbeen bort från oss båda innan hon fick ett "okej!" för att springa och hämta den. Det sistnämnda funkade bäst för att hålla henne lugn och inte så uppe i varv. Hon vill så gärna och så mycket på en gång och allt samtidigt att hon snabbt kommer upp i varv och det får man ha i åtanke vid sådana här lekar. Att inte bara låta henne springa iväg direkt bara för att hon vill dra iväg som en kanonkula, helst börja springa innan jag ens har kastat. Då hejdar jag mig och hon får komma tillbaka för sådana fuskstarter går jag inte med på. Samtidigt som frisbee ja, tjuvstarta och börja springa innan kast? Nej. Vi körde lite annan träning också när vi ändå var där på fältet. Hon fick också hoppa över en stock några gånger och hoppa upp på den och balansera, det gick så bra så. Som om inte detta var nog så fick hon även leta morotsbitar på en annan gräsplätt där jag slängde ut ett spritt gäng morotsbitar. Det gick galant det med. Vi gick en liten omväg hem ifall hon behövde uträtta diverse behov. Sen fick hon bära frisbeen hem. SÅ stolt varje gång hon gör det, spänstiga stolta steg hela vägen hem. Sötkrullet. 

 Om Tosca var trött när vi kom hem? Ja. Hon går som sagt all in när vi är ute. Oavsett om det "bara" är en promenad eller om det är en promenad med aktiviteter som idag. 

Efter det där har hon mest sovit. Mest nedanför min stol vid datorn men också på soffan mellan mina ben, till hennes stora lycka. Soffmatten är typ den bästa matten. För då kan man sova skönt, bli kliad, få oändligt med närhet och kärlek. Jobbmatte är den tråkigaste matten och matten som säger "nej" är också en tråkig matte. Men äsch, det är av kärlek man säger nej till vissa saker. Hon har känslig mage/tarmar, därför får hon inte stoppa i sig vad som helst utomhus hur lockande det än är. Hon får inte smaka vad som helst av det vi äter heller och inte ens äta vilket hundgodis som helst och så vidare. Det är tråkigt ja, men för hennes skull men det förstår hon såklart inte. Troligtvis ser hon det bara som att man är orättvis och tråkig och framför allt extremt SNÅL som inte bjuder på allt gott! 

 Nåväl. Hur gick det vid servering av kvällsmaten då? Jorå, Hon var pepp på att få mat och satt och väntade på den. När jag väl ställde ner matskålen så gick hon fram till den, luktade på maten och så gick hon därifrån. Hon kom till mig (stod i andra änden av köket) med hoppfull blick och viftande svans. Jag sa till henne att det inte bjuds på annat än vanliga maten idag tyvärr. Hon kastade längtansfulla blickar mot köksbänken, det fanns ingen människomat där - bara disk från igår. Sen gick hon långsamt och åt lite lite till innan hon åter igen dissade maten och lade sig platt som en pannkaka på golvet med blicken vänd mot matskålen. Då och då tittade hon på den men tänkte verkligen inte gå och äta den där trista maten. Det gick några minuter. Sedan kunde hon ändå inte hålla fast vid sitt surande och gick för att äta upp resten. Slutet gott, allting gott. Typ. 

Just nu skulle hon jättegärna vilja ha pommes som jag äter. Det får hon inte. Men hoppet är det sista osv.. 

Nåväl. Det var en uppdatering.Visserligen mest om just denna helg, födelsedagshelgen. Men det är bättre än inget. Livet rullar på och Tosca fortsätter att vara en del av det varannan vecka och i övrigt vid behov. I sommar stannar hon här flera veckor, precis som de två föregående somrarna. Hon klagar inte. Det går ingen nöd på henne helt enkelt. Hon blir glad när hon kommer hit, hon blir glad när hon hämtas. Tosca är minst lika trygg, älskad och hemmastadd både här och hem-hemma hos Stormatte och Lillhusse. 

Nu ligger hon åter igen vid golvet mellan sin säng, mitt skrivbord och min skrivbordsstol så att jag kommer behöva säga tut-tut innan jag flyttar min stol om jag inte vill rulla över ett öra eller en tass när jag ska lämna min plats. Av alla bekväma sovställen som finns... å andra sidan, det är här jag är. Inte nära någon av de andra sköna bekväma sovställena..