HRIS, utmaningar och roligheter

Man skulle kunna tro att jag helt glömt bort denna blogg men det har jag inte. Dammar sällan av den nuförtiden i och för sig men bortglömd är den inte, blir bara inte av att uppdatera den. Nu tänkte jag dock skriva lite åtminstone så får vi se vad det blir av det. 

Det är söndag, det är barn- och hundvecka vilket betyder att det är jämn vecka. Det är oftast då Tosca är här om hon är här. Den här veckan kom hon redan i måndags efter att ha varit hem-hemma i tre veckor (!). Tror det är rekordlång paus från varandra. Hur som helst så har hon varit här sedan i måndags och åker hem till Stormatte i eftermiddag. Eftersom det är förmiddag nu så ligger Tosca och sover som en gris, just nu nergosad i soffan. Ser så skönt ut när hundar sover. Eller ja, djur generellt egentligen. Ibland när hon ligger nergosad och sover som bäst så får jag kämpa emot reflexen att gå fram till henne och pussbomba henne för att hon är så fruktansvärt gullig. Ja, jag är 42 år, kommer förmodligen vara såhär om 30 år också eftersom jag alltid varit såhär gällande djur.  

Vad har vi gjort den här veckan? 

Det har kastats frisbee, det har gåtts promenader (tre per dag), det har lekts massor (mängden blåmärken och sår jag har skvallrar om det), det har soffgosats, det har badats och det har tillkommit några nya gråa hår i mattes frilla. Det har varit många samtal till HRIS (hundars rätt i samhället) från Tosca om diverse orättvisor. De gamla vanliga orättvisorna som återkommer om och om igen: Får inte smaka allt jag äter, får inte gå fram till harar/katter/fåglar, får inte sitta i mitt knä hela tiden, får inte äta hur mycket harbajs/whatever bajs/kottar/pinnar/jord som hon vill när vi är ute, får inte dra i kopplet, får inte springa sitt snabbade från bilen ner till sjön (man måste gå ordentligt hur ivrig man än är..), får inte slicka min son i ansiktet, får inte slicka ren tallrikar/skålar/whatever efter att matte har ätit och så vidare i all oändlighet. Livet är såååå orättvist. Toscas pärm/fil hos HRIS är fylld till bredden. Har väl aldrig varit så synd om en hund som det är synd om Tosca minst tio gånger per dag - MINST alltså. Hon skulle bara veta hur bra hon har det egentligen. Hon har två kärleksfulla hem, hon är omtyckt, får mat regelbundet, får klorna klippta, får utevistelse (promenader, frisbee, cykelturer med Stormatte, bada..), massor av gos och kli och här hos mig får hon sova i sängen och hemma hos Stormatte sover hon gott i sina bäddar eller ena soffan. Det går verkligen ingen nöd på henne! Men är man dramatisk så är man, därför har hon en direktlinje till HRIS. 

Här sitter hon och är kränkt över att inte få smaka min mat. Ett exempel på sådant som leder till samtal till HRIS. Detta är något som är återkommande flera gånger dagligen. Stackars stackars Tosca... 

 

Trots alla gråa hår hon ger så ger hon desto mer glädje och skratt samt kärlek i oändlighet. Tosca går all in i allt hon gör. Hon är lite väl ivrig och kommer upp i varv väldigt snabbt men har också några relativt säkra off-knappar som man kan ta till när hon behöver tagga ner. En bra off-knapp är att klia henne långt ner på magen, mellan bakbenen eller på insidan av bakbenen. Då brukar hon sluta härja (om hon härjar på golvet). När man tränar något med henne så vill hon oftast alldeles för mycket, alldeles för snabbt och allt samtidigt. Det är en träning i tålamod samtidigt som det är träning av hund. Det är lärorikt. Man får verkligen tänka till kring hur man ska göra för att hon ska ta det lite lugnare och inte bli så ivrig. Hon vill bara väl och hon vill göra rätt men det blir inte alltid bra när hon är så... ivrig. Hon är ju, såklart, också väldigt förtjust i belöningar. Både ätbara och uppskattning/beröm. Inte konstigt då att hon försöker få whatevermanvillatthonskagöra överstökat så snabbt som möjligt för att få belöningen. Meeeeeen står man på sig och fortsätter lugnt och metodiskt och inte själv blir frustrerad så går det bra. Hon älskar att lära sig nya saker. 

På tal om nya saker så är jag och Tosca anmälda till Muddy Paws i september. Japp. Vi ska skita ner oss i ett lopp tillsammans. Det kommer bli jättejobbigt, jätteblött, jättesmutsigt men förmodligen också jättejätteroligt! Målet är inte att ta oss runt de där hinderfyllda fyra kilometerna så snabbt som möjligt utan målet är kort och gott "ta oss i mål, ha roligt tillsammans på vägen dit". Nervös? Ja. Men det kommer bli bra. Tosca kommer tycka att det är superkul och kommer förmodligen tycka att jag är lite långsam eller tråkig som säkerligen inte kommer orka springa hela tiden utan kommer behöva gå vissa sträckor. Nåväl. Det blir roligt. En utmaning. Jag är egentligen väldigt obekväm med sådana här saker men äh, ingen minns en fegis. Tosca kommer älska det och jag ser det som en rolig aktivitet. "Hellre än bra" är mitt motto kring det här. Vi får se hur det blir, det blir nog bra till slut. Det är som tur är ett tag kvar så vi hinner träna lite på det här med terräng och hinder. Delar av Muddy Paws-bana är en terrängbana för hästar där man tar sig an en del av de fasta hinder som finns på annat sätt en häst skulle. En häst hoppar över dem, för hundekipage kan det istället röra sig om att krypa under/igenom (eller över). Såg en video på ett snabbt ekipage från förra vårens Muddy Paws, en hel runda. Jag såg videon efter att ha anmält mig. Det var nog tur för även om det såg roligt ut så såg det också väldigt väldigt väldigt jobbigt ut. Som sagt - det blir en utmaning för oss men det är okej, vi tar oss igenom banan tillsammans! Vi brukar ju springa tillsammans. Vi behöver bara göra det lite längre och ta oss över/under/genom hinder på vägen. :)

Här sprang vi. Hon håller koppelhandtaget i munnen, hon vill gärna göra det när vi springer. 

 

Jag vill fortfarande inte ha en egen hund. Det här med att ha en bonushund är ett himla fiffigt påhitt. Man får ha en hund med jämna mellanrum och så får man pausa med jämna mellanrum från hund och djuransvar, liksom.. ladda om. När Tosca är här så är hon ändå som min hund även om hon "på riktigt" ägs av Stormatte och har sitt hem-hem där, det här är Toscas andra hem. Det handlar inte om att jag är hundvakt, jag har en bonushund helt enkelt. Det är något mer än att bara vara hundvakt. Det är inget fel med att "bara" vara hundvakt, men det är inte vad jag/vi är. Tosca är familj. På tal om familj så är det ibland som att ha ett extra barn här när hon är här. Hon är ibland lite svartsjuk på min son om jag är med honom och inte med henne även om hon oftast är med på ett hörn när jag är med min son. Vi brukar alla vara på soffan tillsammans till exempel, ett "barn" på vardera sida om mig. Ja jag kan ibland be henne hålla sig på golvet så att vi får vara ifred. Det är ett HRIS-läge då igen för att hon inte får vara med men hon accepterar det och ligger på golvet i närheten och surar lite. Hon överlever. Hon är van, man kan inte alltid vara i händelsernas centrum (även om hon gärna är det, helst hela tiden..). 
 

Igår kväll hade vi det mysigt i soffan alla tre. En sovande hund, en son som kollade på Youtube, en mamma/matte som hade det mysigt med barn och hund. Lyx att omges av sådan kärlek.  💕

   

Nå. Det var någon form av uppdatering det här. Inget nytt egentligen. Livet rullar på. Ibland är det hund här, ibland inte. Märks på sociala medier när hon är här för jag postar fler inlägg då än om hon inte är här. Min mobil är fylld till bredden av bilder på henne. Svårt att låta bli att föreviga henne då hon är så fruktansvärt bedårande, flummig, fin, rolig, glad.. allt! En dag finns hon inte mer och då kommer jag ha en massa minnen förevigade på foto och film. Hon ska finnas LÄNGE till, såklart. Jag vill bara ha en massa foton och videos på henne så det finns. Jag rensar ibland, men fylls konstigt nog på en hel del när hon är här. Hur kommer det inte vara i sommar när hon kommer vara här i x veckor i sträck när Stormatte har/är på semester? Min mobil kommer behöva en större rensning innan dess om det ska få plats med nya bilder. ;) 

Avslutar med en bildkavalkad från den gångna veckan: